Hoppsan!

Idag var en innerligt händelserik dag.
Tjejen i lägenheten bredvid har allvarliga problem och jag kan inte säga annat än att jag tycker synd om henne.
Jag trodde i fredags att hon höll på att bli misshandlad och ringde därför efter polisen, dock hade hon hunnit lämna huset innan polisen kom till undsättning.
Idag skrek hon för fulla muggar igen och jag kunde rätt fort konstatera att det är hon som inte mår bra psykiskt, kanske har hon något syndrom då hennes beteende är väldigt udda.
Hon skrek så att det hördes gott och väl igenom väggarna och i hela trapphuset.
Jag bankade på väggen efter en timmes konstant skrik vilket resulterade i att hon sa att alla hennes grannar är "horor" samt annat otrevligt.
Hon var också väldigt snabb med att hota mig med döden om jag bankade igen osv..
Hon kom senare ut ur sin lägenhet och kastade saker på grannarna tvärs över oss och pekade finger mot deras ytterdörr.
Hoppas att det löser sig för stackarn..

Dagen spenderades hemma med lite fixande inför helgen då vi bilar ner till götet.<3
Många paket till mormor min som faktiskt fyller 70 år imorgon!
Båda mina farföräldrar gick bort alldeles för tidigt och jag kan väl inte annat än säga att det har gjort att jag är väldigt rädd om mina morföräldrar.
Som mindre tänker man inte i sådana banor, i alla fall inte jag.
Jag trodde att farmor och farfar skulle leva för alltid, åtminstone mycket längre.
Hanteringen utav bägge deras bortgångar kunde inte varit sämre.
Jag betedde mig illa och gjorde hemska saker mest för att glömma och sluta känna.
Jag som trodde att jag var stark, var i själva verket hur skör som helst.
Vissa människor älskar mig fortfarande lika mycket och kan fortfarande se på mig och känna kärlek, men långt ifrån alla.

Jag hymlar inte med att jag missbrukat eller den mängd jag missbrukat.
Jag var en jävla pundare, helt värdelös och totalt blottad inför alla.
Vetskapen om hur många som mådde dåligt på grund utav mig drev mig till galenskap.
Vart jag än gick blev jag paranoid och livrädd för att kanske stöta på någon utav de sårade.
Jag ville inte att dom skulle se vad jag hade blivit, tjejen dom en gång älskade och höll av.
Totalvägrar, bara vägrar att gråta för det är inte mig det är synd om.

Jag var feg och vågade inte känna smärtan.
Jag trodde att smärtan skulle leda till min död och jag valde knarket som jag stått emot i flera år innan.

Trots all förbannad skit lever jag idag ett väldigt alkoholfritt och drogfritt liv.
Jag har inte varit full på långt över ett år och knark var det ännu längre sedan jag rörde.
Jag har ett lyckligt liv med min fästman och min katt och babyn i magen.
Min fästman vet om precis allt som skett i mitt liv och han älskar mig inte mindre för det, tack och lov! ;)

Ett dåligt beslut ledde till en katastrof, tänk då vad ett bra beslut kan leda till! :)